Panama – Mono Island

Kom precis tillbaka efter en krokodilspaning med dingen i Mono River. Läskigt spännande och supervackert. Några större krokodiler uteblev dock. Vi skall fortsätta vår spaning när mörkret närmar sig.

San Blas har hittills varit underbart, trots dåligt väder varvat med mygg och annat som biter oss. Torrsäsongen är vanligtvis januari — mars månad. Tydligen har inte regnperioden släppt sitt tag här ännu.

Haft riktiga squall över oss med mycket regn, åska och kraftiga vindbyar. I början flög man upp när blixt och knallen kom samtidigt men efterhand har vi blivit luttrade.

I Puerto Permo låg vi 4 nätter, dels på grund av dåligt väder, båtmek och peppar peppar är allt lagat och fungerar.

Andra dagen kom det ut en båt med ett kvitto och ville ha betalt för att vi ankrade där, engångssumma på 10 USD oavsett hur många nätter du stannar. Det är väl deras sätt att få in lite pengar. Inga problem att lägga dingen någonstans eller vandra omkring i deras byar. Som tur var hade vi växlat till oss USD i Colombia för detta ändamål.

Är så jäkla tråkigt man inte kan tala spanska och kommunicera riktigt. Första turen vi gjorde uppe i byn kände vi oss lite som ”inkräktare” som gick omkring och snokade. Detta släppte sen och barnen var så nyfikna på oss. Vimlar av barn, utav 400 st boende i byn var 100 st barn.

En eftermiddag kom det fram 2 kanoter med lite ungdomar i. Dom undrade om dom fick ta ett foto på båten när dom poserade en och en. Slutade med en fika ombord, 2 utav dom kunde lite lite engelska så google translate arbetade hårt. Väldigt artiga och snälla också så ”tonårsaktiga”. Många dricker kaffe med socker i och gärna lite mjölk i också.

Därefter satte vi kurs mot Isla Pinos, motorgång, då batterierna behövde laddas och samtidigt gjorde vi vatten.

Hade tur för när vi närmade oss ön försvann busvädret. Tompi står alltid i fören och håller koll på reven och dirigerar när det blir lurigt.

Väl framme kom en kanot snabbt fram och ville ha sina 10 USD samtidigt som dom lämnade ett kvitto. Folket här på denna ö kändes lite mer öppna och gästvänliga. Är många som kommer fram och säger hej eller undrar om vi har ett par glasögon, sandpapper eller något.

Vårt mål med denna ö var att traska upp till toppen, 150 möh, där det fanns en mast. Tyvärr var det alldeles för ”sumpigt” för att det skulle gå. Alla hejade glatt och några kunde några fraser på engelska.

Efter 2 nätter här tuffade vi vidare norrut till Mamitupu, 18 sjömil. Under färden dit tror det eller ej fick vi upp 2 fiskar, jippi.

Den dagens middag var räddad, blev en fisksoppa.

Lite trixigt tycker jag det är när sjökorten inte stämmer och man seglar genom en bok och med ögonen. Jag har mer nerverna utanför än Tompi.

När vi hoppade i land på ön, kom flera fram och pratade och när dom förstod vår dåliga spanska visade dom oss till Pablo. Pablo är född på ön men bodde 7 år i London på 80-talet med en engelska.

Vi fick en guidad tur på ön och blev hembjudna till deras hus. På denna lilla ö bodde det 1200 personer. Husen låg vägg i vägg med varandra. För 3 månader sen hade ett hus börjat brinna, som tur var strök bara 3 hus med. Kunde gått riktigt illa.

Pablos nuvarande fru är nr 3, sen 5 år tillbaka. När han gifte sig flyttade han in i fruns hus och ena dottern fick hans dåvarande hus. Denna ö blev väldigt speciell då vi kunde prata och oj vad vi lärde oss mycket. Helt klart förstår vi antalet barn då man inte använder preventivmedel. Är barn precis överallt som är så nyfikna och lite småblyga när man börjar prata med dem.

Dagtid fanns det inga krokodiler i vattnet. Ibland kunde dom simma ut till ön för mat på natten. Dagtid var det alltid en massa kanoter ute som paddlade till fastlandet för att plocka kokosnötter till fabriken. När man körde maskinen gick det åt 2000 kokosnötter per dag.

Dagen innan hade vi bestämt vi skulle ses till middag och ha knytkalas. Men på fikat bestämde vi då dom alltid äter fisk och ris att vi skulle göra någon maträtt. Gjorde ett stort lass med spagetti och köttfärssås (vego)samt hade med rester från fisksoppan.

Allt är verkligen primitivt, men ändå så enkelt. Fick jobba för att få ihop bestick och tallrikar till alla. Vi var i dotterns hus och där har dom ett bord och stolar. Blev väldigt lyckat måste jag säga. Det Pablo saknar mest från London är maten och vinet. Tog därför med en flaska vin till honom. Gissa om han blev glad.

Åkte ifrån ön med 1 liter kokosolja och en Molas.

Färden fortsatte efter 2 nätter till nuvarande platsen.

Fastlandet ser så vackert ut i bakgrunden, aldrig sett solen skina där. Pablo berättade att på fastlandet då det regnar mycket och är mörkt dagtid är det lite lurigt. Finns en hel del giftiga ormar och dom är mer aktiva och mer osynliga i detta väder.

Over and out från 2 lyckliga krokodilspanare!

Jäklar vad stora vågorna är som rullar in

Published by

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *